Och det känns forftarande lika overkligt!

Jag och Becca hade lite "hej då middag" igår för ett gäng hel söta tjejor. Mys mys på hög nivå. Bjöds på (alldeles föör) god mat = proppmätt hej! (Becca och jag kan verkligen vår grej!! haha) Och till det en hel massa skratt! Underbart med andra ord!

Nu är det mest massa små fix kvar, massa saker som tillsammans gör att det mycket längre tid än vad man tror (att man aldrig lär sig). Packa är fortfarande ogjort med, men måste säga att det kan vara bland det värsta som finns. Först ska man komma på vad man ska ha med sig, sen ska man få ner allt och i slutet är det alltid något man har glömt i alla fall. Fast jag har insett att jag kan nog inte köra på min "specialitet" den här gången, dvs packa sent kvällen innan!

... det är precis vad jag har börjat drömma det! Okej, helt konstiga saker kanske det inte är trots allt. Har lyckats drömma att vi inte kom i väg i tid till flygplatsen, och nattens dröm innebar att vi redan var i USA men när en vakt haffade oss för att kika på några av våra viktiga papper (dem man absolut måste ha med sig för att få komma in i landet) hade jag ju givetvis inte mina. Dem va hemma, dit jag också var tvungen att flyga tillbaka till bara för det.

Tror det är mitt undermedvetna som påminner mig om alla saker jag ska tänka på och verkligen komma ihåg. Kanske är ett positivt tecken?

Eller är det symtom på resfeber?

Sånt suger verkligen musten ur en, särskilt när det är massa konstigheter saker som ska fyllas i och allt bara krånglar. Men nu ska äntligen allt sånt vara klart, ansökan om internationellt körkort är iväg skickad, hälsoundersökningen är postad (efter många om och men, givetvis skulle min doktor gå och bli sjuk då jag hade min första tid!) och besöket på ambassanden är också avklarat. Nu gäller det bara att få hem passet med visumet i och så kan man andas ut lite.

Fast sen är det allt annat små fix som ska göras, människor som ska träffas och högtider som ska firas.
Sammanfattning: Stress!

Men allt går bara man vill?

Först går man och väntar hur länge som helst på att visumpapperen ska dimpa ner i brevlådan, så man kan fylla i alla dem lustiga frågorna som man hört talas om. Men när man väl får sina efterlängtade papper så är det inte ens egna.

Sånt här orkar jag ju inte med!!

För mindre än en timme sedan var det 24 dagar kvar tills färden mot New York går av stapeln. 24 dagar, ynka 24 dagar! Som Becca sa, det innebär ju lika många (eller få dagar snarare!) som när man den 1:a december börjar nedräkningen till julafton, "the big day", decembers höjdpunkt (funderade bara på om det faktiskt är julafton eller nyårsafton som är denna månads höjdpunkt numera, blev ett svårt val).

Hade fått flygbiljetter nu med:

Gothenburg - Duesseldorf
Duesseldorf - Newark

Konstaterade att jag hela mitt liv gått och sagt att jag är flygrädd (har aldrig flugit innan). Frågan är vad jag egentligen gett mig in på när jag valt att resa till USA som första flygresa!? Hoppas jag hamnar jämte nån vettig person på flyget, gärna någon som jag dessutom kan krama sönder handen på lite grann om det skulle behövas.

Ärligt, det innebär ju hur kort tid som helst!?! Dessutom vet jag hur dagarna har en tendens att bara rusa iväg så två ögonblinkningar och sen står man där på flygplatsen nervös upp över öronen (näst intill så i alla fall!). Frågan är när jag kommer inse att det faktiskt snart är USA som gäller, kommer säkert vara först efter ett par veckor spenderade där på andra sidan Atlanten, för än så länge har det ju inte sjunkit in (och kanske inte så konstig med tanke på hur långt borta det känts den senaste tiden!).

Usch, jag måste erkänna att jag blir aningen irriterad när man inte blir kontaktad av familjer och tiden bara rinner iväg (antar att jag inte är helt ensam om att tycka så). Dagarna bara rullar på utan att det händer något på au pair fronten, ja menar under den tiden som bara innebär väntan skulle man ju kunnat få en massa olika matchningar som kanske varit mycket bättre till och med. Men det är väl bara att ha tålamod och fortsätta vänta, någon gång ska väl familjen dyka upp som verkligen allt klaffar med. Men det hade gärna fått vara NU!

Japp, nu har jag fixat så åldern jag säger i klippet faktiskt stämmer med hur gammal jag är, eftersom jag (snart!) lyckats ta mej igenom ännu en födelsedag. Fast antar att det lär ta ett litet tag innan videon är uppe på aupairvideos.com igen (om den nu kommer upp där vill säga!). Har fortfarande inte hört nått från familjen i Mission Viejo heller, så nu känns det verkligen som det lutar åt att dem plockas bort automatiskt. Fast det är ganska skönt kan ja tycka, kändes ju trots allt inte bra!

Okej, jag har som så många andra bestämt mej för att skaffa blogg. Eftersom jag planerar att dra iväg till andra sidan Atlanten verkade det som ett bra alternativ att hålla familj och vänner uppdaterade om det nya livet som väntar där. Det är jag och min bästa kompis Becca som planerar att åka iväg som au pairer med organisationen Cultural Care och matchningsprocessen är nu i full gång!